tisdag 5 mars 2013

Stackars gåsarnas vänstervinge

För ca 5 år sedan så avslutade jag mitt badminton intresse. Var en rätt hyfsad spelare och tyckte det var as-skoj. Hade många oförglömliga och trevlig träningspass med Ola Vikman, men då flyttade den tarmen till Västerås?! Så då blev jag utan nått värdigt motstånd, kunde iofs spela på jobbet emellanåt, men då jag gör nått vill jag gärna göra det regelbundet och inte bara udda torsdagar på skottåren.
Sen har jag varit lite nojig att göra illa mig, men nu då alla sånna här mål såsom Svensk Klassiker är avklarade så var det inga problem att skita i mes tankarna att eventuellt skada sig eller sträcka nån skinkmuskel så då blev det nypremiär idag.
Tog inte ut stegen helt och fullt vid svåra lägen för att inte överbelasta i onödan, men bollträff och känslan var över förväntan, klart över förväntan, eller så var mina motståndare bara snälla med mig. Men kul var det likafullt och trött blev jag inte alls. Nu kanske jag inte ska spela så intensivt som förut, långt därifrån, men säkert nått pass då och då och kanske bli utmanad av mina två äldsta söner så småningom, jag ger dom handikapp 2 mot 1, låter som en rimlig fördelning...

3 kommentarer:

  1. Du må då vara rädd om hälsenorna..din fars hälsena gick av under badminton spel..kan ju vara en svaghet som är ärftlig...:):)

    SvaraRadera
  2. Haha! Jag tänkte exakt samma sak som mor. Akta hälsenorna :) Inte kul sitta i gips vid poolen med lorangan.

    SvaraRadera
  3. Jag tänkte också på det hela tiden jag spelade...det är farligt att leva, man kan dö
    Så en hälsena hit eller dit, det verkar ju räcka att påta i trädgården för att dra av den andra också...så man vet ju aldrig
    Men Loranga och gips funkar...

    SvaraRadera