Huvudet på spiken

Fredrik förklarar på ett enkelt sätt:

- Varannan sekund så växlar det. ”Fy fan vad ont, jag vill bara sluta.” Och så försöker man tänka bort det, ”fan, nu gör det ont, det är bra nu gör det ont i de andra också”, sen, ”fy fan vad ont jag vill bara lägga ner, nä, men det är bra, det gör ont på de andra också”. Så det är hela tiden en inre kamp. Mot sig själv. För man vill egentligen bara lägga sig ner och dö. Men så vet man att, fan, stannar du nu så tycker du efter fem sekunder att ”varför körde jag inte för?”.