Försvarsmaktsvasan 2013

Sista delen av min klassikersatsning är då vintergrenen skidåkning. Klarade mig från förkylning denna gång, hade svår ångest veckan innan, speciellt med tanke på att några av ungarna och framförallt Eva hostat lungorna ur sig. Kunde jag ha badat i handsprit så hade jag gjort det, tog knappt i ett handtag med nått annat än armbågen, vore ju försmädligt att ryka på en förkylning igen, men ännu värre då man plågat sig klart med övriga grenar (med hyfsat resultat) tidigare under året. Jag tyckte jag hade känning av halsen titt som tätt sista dagarna, men inget bröt ut...

Steg nästan upp innan jag la mig

Vaknade pigg som en mört klockan 02.00, nästan en timme före klockan, försökte inte ens somna om. Gick upp och åt frukost och packade med mig "del två frukost" för intagande innan start.
Förberedelsen på kläderna var i vanlig ordning minutiös, det är nån form av sjukdom som jag är drabbad av, finns dock inget botemedel.

Ordning och reda

Gav mig iväg mot Sälen och Berga by, ville inte chansa och ta närmsta vägen då den förmodligen var full av andra bilar, så jag tog omvägen via Malung, jag hade ju gott om tid och med en god ljudbok så gick resan snabbt i mörkret.

Logistiken var perfekt

Parkerade på anvisad plats, slog en rekrunda och kastade in ombytesbagen i avsedd lastbil och placerade ut skidorna i Försvarsmaktens startled, fick första parkett längst fram till vänster.

Först i kön, nästan....

Frukost i en varm bil och lite sista påklädning, eller rättare sagt avklädning. Avsaknaden av nervösskita uteblev också denna gång, trodde Lidingöloppets "problem" var en engångsföreteelse, men så var icket fallet, men nu var det inget trassel med nödighet på nått sätt. Ut på plats 12 minuter innan och höll värmen medelst blandade småskutt då det var -13 grader.

En strid ström till startfållorna

Knäppte på skidorna 3 minuter innan och stod spänd av förväntan på startskottet. Kom iväg bra och stakade frenetiskt i täten fram till vägövergången där jag fick en smärre chock. Förra gången jag åkte detta spektakel så trängdes jag i startled 9 och då då märkte jag inte av backen på samma sätt, men nu i "täten" så var ju backen som en smärre slalombacke, satan vad brant den var, min första tanke var "hur i helsike orkar eliten staka utan fästvalla uppför den här svarta pisten".
Plågade mig uppför hela den långa (3-4km) backen och insåg att det hade nog varit bra att träna en smula diagonal åkning ändå, satan vad dålig jag var motför de vältränade, pulsen steg högt men kroppen accepterade detta utan minsta problem, fick dock en slem/snor sträng från munnen som var den längsta jag haft, den nådde nästan till marken innan den släppte, hade ingen möjlighet att torka bort den då armarna var upptagna med annat.
Väl uppe på myrarna så gick det bättre, det gled lätt och hade inga problem att staka med i  snabba åkares fart, men så fort det blev en knix diagonal åkning så tappade jag den ryggen och fick ta nästa. Solen gick upp (tyvärr) och värmde upp spåren, det var bedårande vackert, som ett vykort med snor på. Fällde ner glasögonen som jag hade haft i pannan i mörkret vid start och borrade in mig i bubblan tillsamman med Morgonpasset i P3 (jag hade radion i örat). Ljuvligt svarade kroppen på stakningen, gick hur fint som helst, en riktigt njutning av högsta klass ett riktigt "Kodak Moment" som är omöjlig att beskriva, den måste upplevas, jag får rysningar bara jag tänker tillbaka på denna knappa timme av loppet, den slår det mesta jag gjort idrottsligt.
Värmen i spåret av solen gjorde dock att det efter ett tag blev som en liten mjölig hinna som det gled sämre på och samtidigt gjorde att min kallvalla inte ville fästa så perfekt som den nyss gjorde första halvan av sträckningen..
Drack en vattenmugg och en halv runekaka vid de tre första kontrollerna och vid den fjärde på mitten (Evertsberg?) tog jag min första Gel (med Cola smak) medans speakern på plats basunerade ut att det just passerat ca 280 åkare...trodde jag hade hört fel, han måste väl ändå mena 2280?! För så snabbt var ändå inte jag, en icke skidåkare som varit sjuk hela december och inte ens vet hur man vallar.

Gled nedför från kontrollen och då de så småningom började bli motlut igen så beslutade jag mig snabbt för en omvallning då tempen sjunkit till ca -2. La ca 5 minuter på det och ångrade mig redan på toppen av Lundbäcks backen, det blev knappast något bättre grepp.Ser också på sträcktiderna att den snabbt går upp då man stannar en stund.
Sneglade på klockan och trotts att man sällan tänker sina smartaste tankar då man har hög puls så lyckades jag lista ut att mitt mål för dagen med 8h och 9min skulle fixas om jag så bröt ett ben. Varför just då 8h9min, ja ni som inte hängt med tidigare så är det 19h45min som är tiden att slå då Andreas Linden gjort klassikern (dock på snabbare färdsätt rullskidor, men dock alla grenar i följd) på 19.46 och då tänkte jag att det borde man fixa själv då man slipper köra allt på ett dygn, dock så har jag tvivlat ett par gånger att det verkligen skulle gå för en hobby amatör som en själv.
Klockan jag hade på armen visade en kilometertid som gjorde sub6 (under 6h) lite möjlig så jag gav det jag hade, dock så är jag för dålig skidåkare till min kondition så jag blir som aldrig riktigt trött, mer muskulärt trött. Vid 75km och det blev dock stopp i maskineriet då mina armar och rygg sa upp sig av den tröttsamma stakningen uppför som nedför då fästet var helt slut. Det blev mer eller mindre sparlåga fram till slutet kändes det som. Sen att dom ljuger och säger att loppet är 90km då det i vekligheten är dryga 91km är en annan historia.
Hörde speakern jubla då jag kom mot mål nått i stil med "de åkare som kommer nu är fortfarande bland de snabba i spåret och håller god fart in över målsnöret", jag kände mig inte träffad av den beskrivningen dock, men jag var nog för trött för att begripa...
6.12.17 blev den officiella tiden vilket jag är mer än nöjd med.

Dagen meny bestod av:
- 3 runekakor
- 3 Gel Vitargo Cola
- ca 8 muggar vatten
- ca 4 muggar sportdryck

Efter målgång så var det lämna skidor, buss till skola, hämta ombyte, dusch, buss tillbaka till mål, buss till starten (för att hämta bilen), köra bil till boendet och sen äta middag. Lite svårt att somna men då jag vaknade i morse klockan 08.00 så hade jag nog sovit rätt gott ändå.
En liten detalj att förbättra i packningen vore att klämma ner en Cola med ombytet, satan så gott det hade varit efter duschen...

Enda skadan efter loppet, blodblåsa modell större

En hyfsat smärtfri bilresa hem på 9h inklusive mat och tankstopp med många tankar i ensamheten då ljudboken var slut och damernas skidlopp bara varade i dryga timmen på radion, så smids det planer framtiden. Av någon anledning så är det rätt "kul" med sånna här träningsmål och "prestationer", man njuter på nått konstigt härligt sätt. Ju mer tränad man är desto mer kan man ta i och tröttare blir man, men det blir som enklare på nått sätt, smärtan att ta i 6h12minuter är ju lite lindrigare än att ta i allt vad man har i 12h (som många otränade gör). Jag får helt enkelt träna mig till att åka fortare och med det ta i allt jag har en kortare tid, det låter betydligt mindre smärtsamt (är ju klart enklare vara elitåkare, dom tar ju bara i kring 4h)
Men det får bli nån annan gång långt fram i framtiden, nu ska jag bara vänta på solen och sommaren och en badenbaden stol och ett glas Loranga. Fram till dess så skall jag räkna ihop min egen SuperKlassiker, rapport kommer så småningom...

Säger som Patrik Larsson...Klart och betalt


Några bilder från dagen före vid hämtning av nummerlapp

Strålande väder

Nummerlappar

Jag väntar väl då...