Förklaring följer

Gårdagens inlägg kräver nog en förklaring på hur min mentalt desorienterade hjärna ibland hemsöker mörka sidor av högre makter. Jag behöver variation, tvärt om jämfört på jobbet där jag helst av allt inte vill ändra på nått, ser inga behov av att ändra, jag vill komma dit göra det jag ska (måste) och "thats it". Motsatsen är mig själv på min fritid, där kan och vill jag sällan göra någonting nån längre stund utan att tröttna, eller tröttna är kanske fel ordval, men åt det hållet i vart fall. Jag fick en uppenbarelse igår och det var av en slump på min bärbara dator. AMA (supercrossen) 2012 avsnitten tog slut och jag hade ca 30 minuter att slå ihjäl innan hämtning av barn från skola. Valde från höften på alla serier och filmer som ligger och väntar på datorns hårddisk. Det blev avsnitt 7 av säsong 4 West Wing, även känt som Vita huset på Svenska. Matrin Sheen i huvudrollen...en av mina klara favoriter för 4-5 år sedan då jag nötte på trainern i garaget. Kunde liksom inte få nog av serien, längtade till nästa gång direkt jag slog av träningspasset och datorn. Men en dag så gick ilet över, det blev inget kul längre, serien vart helt ointressant, provade några sporadiska tafatta försök att snärta upp VLC på bildskärmen och ögna igenom ett avsnitt, men icke sa nicke, helt lost in space, totalt ointressant och till och med plågsamt tråkigt. MEN igår som en blixt från klar himmel så vaknade hjärnvindlingarna till liv och blåste igång intresset för serien, så jäkla bra den är, rolig, inspirerande och underfyndigt intelligent, precis som jag vill ha det. Nu längtar jag igen till nästa avsnitt... jag som flertalet gånger varit hårsmån från att radera den från datorn, men besinnat mig då jag vet hur jag är, och se så rätt jag hade. "What comes around goes around".
Jag kan även ge exempel från andra idrottsliga saker så ni för lite mer inputs hur intresset kan variera.

Badminton, spelade som satan under säkert 5-7år om inte mer, 3-5 gånger i veckan, Ola Vikman var min ständige och lättövertalade motståndare, många jämna matcher och vi blev rätt duktiga. Ola flyttade och jag hade all möjlighet att spela vidare både på jobbet och på Korpen, men inte då, intresset svalnade och numera spelar jag mest mot sönerna emellanåt, suget finns där att spela mer, men ändå så gör jag det inte.

Motorcross, höll på med det från det jag var 8 till jag var 17. Grymt kul men dyrt, vilket var den främsta anledningen till slutet på den eran, ja jo skolan skulle väl gå före också. Nåjå, tog upp körningen medelst Enduro kring 2000-talets början, höll på några år, övertalade Pelleplutt att skaffa skogshoj och vi var ett gäng som sprättade grus både i skog och på bana. Detta kulminerade i Gotland Grand National 2005, sen var det över. Tiden fanns inte och därav så lades även detta i träda. Suget om hoj finns där absolut, men men...

Golf, tjuvspelade 1998 och då var man fast, nötte svingar hejvild och steg faktiskt upp många morgonkvistar och spelade en runda i Piteå innan Eva skulle på jobbet. Flitig som få och kunskapsnivån steg grymt fort, var nere på kring strax under 7 i handikapp ett tag, men tiden blev knapp och golfen är numera sporadiskt men kul som attan, men det gäller att få det att bli av.

Kan dra många fler exempel på detta fenomen som jag absolut tror fler är drabbade av. Det är som charmigt på ett sätt samtidigt helt märkligt på andra sätt, hur man kan vara så inne i det ett tag, sen få distans till det hela och sen tappa "gnistan" mer eller mindre.
Ni får dra era egna tvistade slutsatser att försöka förstå mitt inre, jag har inte lyckats själv men jag skall gladeligen belöna den som knäcker gåtan.
Vart står jag nu, jag vet inte, inga mål inget syfte och ingen större gnista. Mallis lockar mycket och givetvis att slutföra klassikern på utsatt tid och cykelvasans genomförande, men sen vad månde bliva. Den som lever får se....men gladast var nog räven!
Tjoflöjt!