Först grattis till Johan Boldrup som blev klubbmästare i linje 2013.
Tänkte jag skulle redovisa loppet ur ett lite annat perspektiv, mina tankar under loppet helt enkelt. Det kanske blir lite långt, men det var enda linjeloppet iår!
Inledning:
Påklädning i garaget, inte ett uns av nervösskitning som det var förr om åren, den åkomman verkar ha gått över. Funderade på benvärmare, men det verkade onödigt varmt. Nollställde effektmätaren, smörjde kedjan , en flaska hallonsaft, men lämnade bullarna hemma och sen grenslades hojen. Värmde upp i ca 20 minuter med 3*5 minuter på 300w bara för att väcka en kropp som sovit middag efter ett nattjobb pass. Samling vid badet 18.00
Loppet:
Fyra starka å jag gled iväg upp mot Kanis korsningen där vi startade loppet. La mig sist i ledet för målet för mig var att följa med och såg loppet som ett förhoppningsvis bra träningspass. Gick lusigt i början, jag ville köra fortare men förmodade att det skulle snart gå för fort. Per och Johan drog upp farten precis då jag tänkt det färdigt, nu blev det perfekt. Då det var min tur att dra så ville Johan köra fortare så han gick om, varsågod liksom. I backen i Nystrand så gled jag upp i topp för att skaffa lite "slacker" marginal, släppte lite lucka på toppen som jag kallt räknade med att glida ikapp, fick lite hjälp av Per som låg bakom och gick om. Sen gick det lagomt igen, tror Engman försökte stöta men sist i ledet som jag låg så uteblev effekten. Innan korsningen på Vidselsvägen så gjorde jag samma taktikdrag för att slippa dragspelseffekten och gick upp i bredd på ledaren. I svackan vid bäcken och backen upp så trodde jag det skulle gå hårdare men det var inga problem att följa, tänkte att här borde de som orkat kört hårdare. Sen på toppen av slakmotan fick Per ett frispel och drog som en psykopat i svaga nedförsbacken, helt i onödan var mina tankar, inte många som släpper nedförs nånsin, det är mest den som drar som blir trött. Fram till småbruken gick det lusigt igen, funderade på att öka, men tanken på att spara sig till nåt ryck infann sig igen, så jag drack lite saft. Per verkade inte tro på mig då jag innan loppet sa att jag inte skulle spurta om det, för nu började taskmörten släppa taktikluckor som jag täppte (utan problem). I Brukte backen så kom Johan och Per som kanonkulor, det här verkade allvarligt menat men det kommer aldrig funka tänkte jag, det gick ihop. Sen gick det lusigt. Genom hela Norrabyn fick jag hålla farten, de övriga verkade lessna och gick om, så jag drack lite saft. Direkt därefter så fick Engman ett ryck och stack som en avlöning, det där var för tidigt och kommer aldrig hålla var mina tankar, och mycke riktigt det gick ihop. I motlutet upp mot Kanis så la jag mig först i motljuset för ingen verkade vilja dra och då visste jag att ingen skulle köra om, och precis som jag förstod så blev det attack så fort solen gick in i trädridån och motljuset upphörde, Engman igen, tänkte att nu kommer nog Per och vilja ansluta, och två sekunder senare så blev det exakt så, det kommer aldrig hålla tänkte jag, och det gjorde det inte heller, dumt drag av Per och Engman nu brände de sina chanser till orka spurta bra å vinna dök även upp i mina funderingar. Sen gick det lusigt. Sen gick det ännu lusigare. Johan drog upp farten lite upp mot Korsträsk. Sen gick det lusigt. I korsningen in mot upploppet så var mitt ena mål uppfyllt, att inte släppa klungan fram hit, så jag slog av, inte för att var trött utan för att jag hade bestämt mig för att inte spurta. Gled i mål strax efter de hårda grabbarna. Förstod utan att veta att Johan vunnit då Lundberg slagit av på träningen i Augusti. Kikade på min Garmin och såg att effekten varit pinsam låg och snittpulsen visade samma, fick mina tankar under loppet besannade. Då det går lusigt så vill jag köra fortare och då det går fort vill jag köra saktare. Jag är inte tränad för det här ryckiga körningen som linjelopp innebär. Skulle garanterat kunna ta i mer, men man vill som ha en backup inför tokrycken som alltid kommer.
Efter loppet:
Kort race snack men kylan gjorde sig påmind så jag drog hemöver. Då träningen inte blev som jag hoppats på så fick det bli 1*10 på 300w på hemvägen så det blev lite schema träning ändå. Lagomt nöjd rulla jag av fram till dörren.
Fler tankar under loppet:
Det är ju först över mållinjen som räknas, men fastän jag var rätt pigg med endast 239w och 79% i snittpuls så hade jag inge som helst tankar att spurta om det ändå, dels för att jag hade bestämt mig innan och dels för att det skulle va tramsigt att jag som knappt dragit nått ska försöka vinna, det skulle bara bli fånigt i mitt huvud. Visst, det är olika taktiker som utser en vinnare, men jag börja mer och mer mjukna på att jag tycker spurter i proffsklungan är intressant. Liksom sitta i klungan som Mark och de andra spurtarna i 18 mil och ladda för maxfart i 200m oj så trist att bara finnas till och ladda för en spurt.
Jag funderade även ett slag på att jag hoppas dessa tankar går över till nästa år och att det blir några linjelopp ändå, helst med lite spurtträning i bagaget innan, för lite fart har jag nog ändå i 40 sekunder. Som ni hör är båda mina hjärnceller inte riktigt överens på vilken fot jag ska stå. Det är ju ändå först över linjen som gäller oavsett hur man gör. Det jag tror är nyckeln till min mentala inställning är att bestämma sig INNAN loppet.
Tack Samuel för att det i vart fall var en åskådare i "publikhavet" vid mål :)
